Ikväll går min tröst till den personal på pågatåget som körde på en pojke i Teckomatorp. Den går ut till dom resenärer som kommer leva vidare med vetskapen att dom var där. Mitt hjärtas sorg går ut till tågföraren som bevittnade det hela och som måste leva med den synen resten av sitt liv.
Vad jag dock inte förstår är hur en pojke, två eller tre år gammal, kan ta sig från bostadsområdet till spårområdet, vilket är en bra bit att gå och där större delen av sträckan är skyddad av staket utan att någon stoppat honom eller saknat honom??? Var var föräldrar och grannar? Det tar en liten stund för 30cm långa ben att gå den biten...
onsdag 23 april 2008
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)